HypocampusPediatriska Infektionssjukdomar > Skelett- & ledinfektioner
Osteomyelit
Översikt
Definitioner
Etiologi
Klassifikation
Riskfaktorer
Symptom och kliniska fynd
Diagnostik
- SR och CRP
- Förhöjt i 90% av fallen (ospecifikt)
- Diskiter ger en mindre kraftig stegring av akutfasreaktanter jämfört med akut osteomyelitartrit. Normalt CRP talar mot bakteriell etiologi vid ledinflammationer.
- Blododling ska tas, positiv i 30-50 % av fallen
- Eventuellt punktion av infekterad lokal för direktmikroskopi, odling och cytologi
- Slätröntgen
- Sällan förändring i ett tidigt stadie men kan användas som referens vid uppföljning
- Visar mjukdelssvullnad och förlust av normalt synliga vävnadsplan runt benet hos ett barn med kort anamnes på typiska symtom, och är tillsammans med lokal ömhet ofta tillräckligt för att stödja diagnosen osteomyelit.
- Därefter etiologisk diagnos (punktion eller benbiopsi).
- Osteopeni och osteolys ses tidigast efter någon vecka.
- Vid ledinflammationer är DT av värde för att utesluta samtidig osteomyelit och andra skelettsjukdomar.
- Scintigrafi
- Förändring kan ses tidigt (ospecifikt)
- Skelettskint kan tidigt påvisa akuta osteomyeliter, även när vanlig röntgen utfaller normalt, samt påvisa multipla inflammerade härdar vilket är vanligare hos barn än hos vuxna.
- CT och MR för att identifiera eventuella abscesser vid terapisvikt
- MR är bra för att påvisa osteomyeliter och ledinflammation, och är den känsligaste metoden för att påvisa diskit samt osteomyeliter i ryggrad och bäcken. Störst chans att påvisa bakomliggande agens har man vid odlingar från flera vävnader (blod, ben, ledvätska). Benmaterial och ledvätska skickas för direktmikroskopi, odling och cytologisk diagnostik.
Barn med misstänkta skelett- och ledinfektioner bör utredas och behandlas i nära samarbete med ortopedkirurg. Abscesser ska dräneras. Vid infektioner i stora leder såsom höftleden är dränage av särskilt stor vikt på grund av risk för ledskada.
